Norrländska Korrespondenten – 19 april 1856, sida 3

bon säg vå marlisen: JA; beter Jodanna Lombard. Henriks ansigte forblef orörlig:; detta nama tycktes ide wäcka något minne hos bogom. Johanna nåämnde ide denna omständighet för fir farbror; men bwarie gång han talade om sina förhoppningar från det bålet, bortwände hon skicktigt fame talet; hon afböjde likaledes alla de förflag, ban giorde henue, att följa honom till br de Salornay. Jacques, som icke kunde förklaxa för fig dessa, fom han kallade det, sin vrorsdotters nyckers beslöt att gå Dit ensam. Ban gick fåledes ut en morgon och fom iill hotellet. — Kan jag så tala med herr marfisen? frågade han por: wakaren. Denne måtte honom ifrån hufwad til jötter. — Herr markisen är icke uppstigen ännu, sade yan. — Nå wul! jag skall wänta. — Det tjenar till ingenting! han ta ide emot förr än flockan tolf. — Herr markifen tar ide emot i dag — Dem, som han icke kånner kanske men mig! sade Jacques. cberils