Norrländska Korrespondenten – 16 april 1856, sida 3

Han lemnade barnet i hans armar. Den lilla flickan, fom genast ifrån bör: jan af detta uppträde warit skrämd, gjorde motständ; hon knöt fina smä hån: der och wille icke lemna sin far. — Min dotter, min stackars bror, farwäl! Och Pierre störtade ut ur rummet. Han stannade wid dörren till markisens rum och lyssnade för att ännu en gäng höra hans röst. — Stackars Pierre, fade hr de Sa lornap till fin fon, jag eger ingen trognare wän! — Tack, min Gud, tad, fade Pierre och aftorkade en tår; derpå gick han be. slutsam in i salongen. — Hr de Salornay? sade den ene kommissarien. — Det är jag, mina herrar; jag är färdig att följa er — låt oss resa. De begäfwo sig ut på trappan der wagnen wäntade dem. Henrik hade likwäl icke kunnat emotstå fin otälighet; då han ide mera hörde något buller, git han ut ur fin fars rum, för att gå till Piexre Lombard. Jacques