Norrländska Korrespondenten – 12 april 1856, sida 3

Jacques hade ide, såsom brodren, njn. tit wälgerningen af en wårdad uppför iran; men ban ägde bjertars sunille, och detta år lika godt, fom något annat Jcke mindre tillgifwen än Jacques, had han åtföljt markisen til armeen och fe dan blifwit ett dagligt sällskap, eller rät tare en slaf åt den unge Henrif de Sa lornay, markisens ende fon, född på hans älderdom, od fom han älskade nå stan med afguderi. Henrik, som nu war aderton år, hade alla de laster, fom den tidens uppfostirar kunde gifwa en ung ädling af ett hög modigt oc lättretligt I)nne: han känd ingen annan lag, än fina nycker; ha wifade fig likaså hård, fom fadren wa wälwillig; och, föga angelägen att göre fig älskad, förffingrade han, genom fit högmod och fin despotism, de fatter a ömhet och kärlek, fom hans far samla omkring fig. Martisens utomordentlige swaghet och Jacques blinda tillgifwenhet tycktes uppmuntra honom på hans däli ga wäg. (Forts.)