Wålan, men ej den gud fom, skämtande . Äoch Vr, Aj löjets blomster krönt of slärdens tvingar buren, Mot dårskapen fin pit wid sylva båtar flyr! J nödens tjäll han bor, på förfet han förblöder, Den kärlek, werldarne i fina armar bår. Ei lustans offereld uppå hang altar glöder Och resens dytkare han palmen ej förär. Ja, Yngling! skall engång ditt awalda hjerta hinna Från dunkla känslors frid till ewig fabbatsro, J himlens kärlek låt idolerna förbrinna Och unna gudomen ett renadt bröst bebo! Hwarjceahanda. Ett tydligt bewis på att jorden star stilla. Under det en skollärare hål på att underwisa nägra gossar i Geografien, intom en bonde i rummct; sedan ban en stund åbört underwisningen oc betrak tat kartorna sade ban till läraren vor ban att jola ä ronn å att bur går ie frina 2 Ja det tror jag blef swaret. Bonden började Hå skralta och yttrade: purå fan en wåra få dun å tro nå hän? Om fela? skulä gå tfring, då skulän få si, att Då snart blefwe slut må qwarnwattnä; å siugudöra, som nu å wåndt ystått fula nängäng wannå få wästäit.