lömska insintationerna med eff ntliggörandet af November-fördraget, hwars bee stämmelser gå ut på att förhindra all Rysslands ytterligare utwidgning I Hors den. Om detta också ide warit nog för att bringa fmådarne fill tystnad, få kan det dock ide hafwa förfelat att i hwarje wrå of Sweriges rike wäcka harm och förtrytelse öfwer de forisatta smådelserna. KR tiltd, att wi betraftade Novemberfördraget endast säsom första steget till en ännu närmare anslutning mellan Swerige och dess naturliga bundåferwands ter — westmafterna. Kanske håndelserna af wåra önskningar oberoende gång tillintetgöra denna förhoppning. Men för wisso hoppas wi, att den ryska pressens predikningar ide skola göra många proje ivter i Guropa. En enda mening i de geografiska skolböckena uppwåger hela de ryska publicisternas uppbyggliga swada. Och äfwen de mest klentrogne — de som hwarken wilja låta warna fig af hiftoriens lärdomar efter af nutidens företecl: fer — torde åtminstone fe en fara just uti den ursäkt för deras eröfeingspolitifk, som i obewakade ögonblick undfallit ryd: sarne sjelfwe. De förcbära uemligen, att deras företagsamhetsanda är fjettrad ins om gränserna af twennne trånga wmwats ten. Om man blott will unna dem att i norr och föder utsträcka fig ånda fram till oceanen, få skola de sedan icke önska något högre, än en fredlig inre unveds ling. Huru önskwärdt ett sådant skifte i deras nationella lif ock må wara, så torde dock Europa finna denna fördel wara nog dyrköpt på de äskade wilkoren, d. av. genom tillintetgörelsen af twenne wigtiga stater, Skandinavien och Turkiet. Dessa begge sta:er måste stödjas och upp: rätthållas af den civiliserade werldens hela samlade kraft, och de nyaste fördras gen synas oss lyckligtwis häntyda vå art denna nödwändighet omsider blifwit till fullo insedd. Till Ynglingen. (Ur Stagneli otryckta manuscripter.) O, yngling, hoppas ej att lifwets gåta klarnar För dig till himmelskt ljud i nöjets ar mar upp. Lyd troget andens röst, fom i det inre warnar, Och lår att fatta rätt din långtan och Ditt hopp. Se, gränslös år din ban. På snillets höga wingar, Aj kroppens dunkla band i gruset får fängt snärd, Din själ i etherflygt kring stjernorna sig swingar — Och i en blomsterdal du söfer dock din werld! Af längtan slår ditt bröst att luftens skaror följa Som öfwer hafwen fly mot obekanta land. Med firmamentets moln, med flodens strida belja, Du tyst will strömma hän mot andra himlars rand. Och hwarje blomma dock, fom i din wäg ses spira, Med purpurkronans glans dig lockande i betar! En evig fest du will i myrtenskuggor fira CY A . snO