Norrländska Korrespondenten – 29 mars 1856, sida 3

på De resor, ban ofta företog, men denna gång war ert binder förbanden. Den TYG unga frun tillstod rodnande för fin före tjuste man att bon trodde fa skola bufan mor. Hon blef alltjä hemma vå Hotter, och Baroner reste från fia mata, för bennes såferhet genom de årg han widtagit. Kort tid härefter inberättade en jägare, att ban warseblifwit en mängd persener med wilda anletodrag och misstänkt yttre, i traften af slottet. Friherrinnan tröstade honom leende med utsagon att det före modligen woro nägra stackars wedtjufwar. Hon begaf sig med sin Kammarfru iill sitt sofrum. Klockan hade slagit elfwa. Allt war tyst och försänkt i sömn; endam Friherrinnan wakade ännu. Hennes öra uppfängade nu ljudet af förwitrade röster och rop på hjelp, midt under den all månna fiillbeten. Friherrinnan störtade upp från fit lä ger, skyndade ut i nästa rum, der hennes Kammarfru sof för att wäcka benne — men, huru beskrifwa hennes bestörtning, Då hon ri dörren redan möter en trupp djerfwa bewävnade bofwar, bårande brinnande facklor och släpande undan 1y 7 ir ärder