Ett samfund fan ej wata weriligen lyockligt, så framt icke def medlemmar wärda sig om hwarandra, och ärligt ni. tilfe för. allas framfreg i bildning och sedlizhet. Man hjelper icke den arme. wäsendtligt och waraftigt, om man en dast uppfyller dess kroppsliga behof. Ett samhälles yppersta sträfwanden böra der före mindre äsyfta att hjelpa behofwet, än att tilltäppa dess källor, att sörja för de andliga behofwen, att sprida renare sedwänjor och grundsatser, att aflägsna frestelserna till omätilighet och lättja, att rädda barnen från sedeförderf, och att sätta den enskilte i ständ att wara sig sielf nog, genom att wäcka hos honom det förständ och de förmögenheter, som göra menniskan till menniska. Ett samhälles åra och lycka bestär i kraftfulla, af menniskokärleken wäckta och af Gudsfruktan understödda sträfwanden, att hos alla samfundsklasser utbreda funskap, aktning för mennislowärde, sielfbeherrskning, törst efter underwisning oc före ädling. Dessa sträfwanden äro de högsta, åt hwilka ett samhalle fan egna fig, och i dem äro alla , öfriga sträfwanden ins neslutna.