Norrländska Korrespondenten – 22 mars 1856, sida 2

buds och hamnade slutligen wid en pben ung dame, anförd af en bonne i wåntan på sin mor som gjort en liten resa på nägra dagar. Wår professor kryade upp sig, och olef helt barnslig och munter af sig. Jag fig bonom tiil och med dansa polka med fin nya flamma och skjuta henne på kärra i ett stenröse, dä, midt i glädjen, modren anlände och utropade: — Ni min goda, gamla farbror P., fer jag werfligen rätt, år det professor P. four war min brefbärare i fordna tider? Hwad skulle han säga? Jag och flere andra stodo der fom wittnen att han war den ifrägawarande personen, och. fröfen Rosa säg nu i fin dotters adoratör fin egen för detta friare. Detta war det sista slaget. Jag trod: de aldrig att han skulle tåla flera och följde honom med werkligt deltagande till Stodholm; men fom den goda P. är of en ihärdig natur och fom Han i alla skiften dock behöll fin stösta skatt, fin