Norrländska Korrespondenten – 19 mars 1856, sida 2

Med oro wäntade han på den utsatta dagen oc når han fom til öfwerstens och såg de nyförlofwade bec a bec på ett grönt gungbräde, blef han helt warm om hjertat. Der fom den utforare. Hade hon wäntat honom? Ja helt säkert, ty fe der bade hon ju samma röda klädning, fom hon bar på kusinens förlofningsdag. Det war en hemlig antydan, ett blygt hopp, få tänkte wär goda P; — omen i en hastig wändning fom han bafr om mamsellens rygg; och hwad blef han warse? jo! lifwet faftfatt med nålar. Dödens blekhet betäckte den ordvingse älskande professorns kinder och frieriet war längre borta än någonsin. — Gud ware lof! — sade han sakta, med hopknäppta händer vå han reste hem. — Att jag kom att kasta en blid på Mari, der bak, det war Guds finger, ia Guds finger — tillade han tacksamt. — Nå, hur är det fatt? får jag gras