Norrländska Korrespondenten – 15 mars 1856, sida 3

Alltid war ban få innerligt wålfoms men, alltid wisade fig de unga damerna till fin fördel, alltid fom talet, af en särdeles händelse, att falla på dem, och ständigt blef det ett loftal. De egde alla egenskaper, alla dygder, som göra en ung flicka till en fulllomlig maka. Ständigt ägde professorn lockan att njuta af deras sällskap under ständigt omwerlande och nöjsamma förlustelser. Än äkte han i ensitsig schäs med majorens brorsdotter, än spelade han do. mino med hennes kusin. Än lade han sompatipatience med den ena, ån med den andra. Han hade bod mest ögonen på dottern i huset, och den unga flickan sjelf tycktes intresserad af den artige professorn. Hon knöt grässträn om hans fingrar, för att utröna sitt framtida öde, och denna sublima spädomskonst lofwade alltid endast godt. Äfwen kusinen war rätt intagande och ganska wänlig emot wår lyckklige P. Men, tro bon egde mer än fist fagra ansigte och sina dygder? Det war just knuten; ty alldeles utfattig fid ide den flicka wara, som stulle fånga en få for ssk.