Norrländska Korrespondenten – 12 mars 1856, sida 3

Prosessorn tackade, men war rätt glad att fomma derifrån. Han beböfde tid att wänja sig wid sin nya bekantskavs egenheter, och det war blott hans wäns vtrande om spegelfåfterict, fom gaf honom mod att ännu tänka på den tapye ra skönheten. — NI, hwad tyder du om flickan? — frågade majoren på hemwägen, I det han betraktade fin tankjulle wän. — Jo, hon är förträfflig, i fin fört; men, men ett för eget och särveles frafe tigt fruntimmer är det likwäl, det mäste man iillstä; ett fruntimmer som minst af ullt tycks wilja gifta sig. — Åy, hwad det angår, så fal jag säga bror i förtroende, att mon aldrig stall tro fruntimmer i den wägen, helst när de få der ifrigt fäkta för fina satser. — Ja wisst; men bennes wanor .. — Hennes wanor? De gå nog fin kos när hon blir gift. Tror bror, att hon skulle rida i jacka och sporrar med ett koppel hundar efter sig, på Stockholms gator? (Foris.)