Norrländska Korrespondenten – 12 mars 1856, sida 2

ett fortflivpt mörkt bår, nu blottades för friarens blickar. Han kånde sig orolig wid hennes skarpa ögonkast oc sökte efter ord. — Jag tror sröken älskar mycket ride derliga ofningar? — framstammade den förskäckta professorn, i det han fig ned. — Ja, fag rår ej för att jag will wara en smula fri. Om jag skulle wilia skaka på de jernbojor, som blifwit pälagda wärt kön, så är ju det en farlig sak, menar min herre troligen, — swarade den sköna med en kraft och en harm i tonen, som ej war ägnad att uppmuntra gästen. — Wisst inte, min nådiga. Jag ba: ra yttrade en förmodan att . .. — Mit det bättre slulle anstä mig att träla i ett hushäll? Allt för angenämt! — bänskrattade den krigiska Hildegard. — Gud ware lof! Jag är oberoende och boppas att alltid bli det. Männernas tyranni och mitt eget köns föraktliga swaghet, dep sjelftagna slafweri ochjför