tillfredsställa de öfriga klagande, inwarfor äfwen de samtliga afstodo ijrän sina M gomäl. På grund häraf blef hon frigifswen, hwaremot förhör börjades i anledning af den förut omnämda attesten ifrån bob ti hållaren Åsak, den hon erkände wara Till följd af de inhemtade uvplysnins garne Uef hon tilltalad för förfalskning, men frikänd från åtal, förmodligen der: för, att någon bokhållare Åsak för när warande ej finnes, och att atteftenå förs fattande säledes ide kunde anses säsom förfalskning, men närmast fom bedrägeri, och emedan intet annat lagrum befanns anwändbart för detta fall. DÅ Randi ne frikändes, blef hon följaktligen lösgif wen och reste strart till fin man. Hemlängtan. Hos alfa skogsach bergeboer lefwer en warmare kärlek till hemmet ån hos andra; den suckande furuskogen med sin mossiga grund, det foröfanre wattenjal fet, som hwitt fom mjölk störtar ner mile lan de kala berghällarne, hwilka darra under wandrarns fötter, den ljusgröna björkskogen, som bekransar de blå bergssjöarne, och denna högtidliga sullhet, dens na ensamhet, fom blott störes af skogsdufwans kuttrande och klådrans slag, År of; färare ån Hesperiens trädgårdar, der, hworje träd bår quid och der smaragd. figlar finpga från res till lilja och ver ovargen blommar och bäcken sorlar emellan blomstertufwor. I jjälens gemak hänger en tafla, der wärt falla, wärt förtiga, wårt ålskade josterlland är mäladt i sammandrag; den föra mi med of öfwerallt — och då mor det swigtar, då kraften aftynar, hemta wi åter mod och kraft då wi på taflan återfe wärt gamla hem, wid hwilket tur sende minnen från folkets och wår egen i barndom fästat fig. Denna tafla är en daguerreotyp som togs då wi woro små den är en teckning fom likt ett dam lig: ger på själens spegel, den måste förnyas, uppfriskas genom beständigt samma intryck, om den skall behälla sig ren och flar; men den kan suddas, dock aldrig utplänas. Rär en nordbo flvttar till andra klimater, under en annan himmel, nycker sig en ny naturbild ofwanpå den förra, söderns palmer börja undanskymma furorna, de lena konturerna af en rik natur blanda fig med de skarpa, fom Åters stå of wår egen — och slutligen är taf? lan blott ett wirrwarr af bilder, ett dubbeltryc, af hwilket wi ej funna hemta någon mening, twenne olika språf åro blandade i hwarandra. Då ega wi ej mer denna naturgrund för wår kraft, wi hemta ingen sådan frän wär själs tafla — och missnöjd, swag, utan hem, utan sammanhang med naturen, blir själen sjuk — och denna sjukdom kallas hems sjuka — det will säga en längtan att är terse de gamla dragen, fom fordom ut gjorde wår glärje och wår kraft. DÅ offrar han allt, denne nordbo, blott för att ännu en gång få fe fitt fådernesland — och lyckas det honom att få skåda dessa sjöar, dessa skogar och berg, som förut warit tecknade i hans sjåäl, framstår på en gång den gamla bilden klar igen, liffom om om han med ett kemiskt agens bortstrukit den nya och förnyat den game la teckningen. Men fan han ide komma, då längtar, DÅ sjufnar han, då aftwinar han småningom och skrifwer iill hemmet och ber: frida mig litet skogsmossa — skicka mig en utsigt af byn der jag förde des — säg mig stå rönnarne awar wid min faders hus — och oxeln sedan med sin stolta, mörkgröna frona? Man ler ät honom han fom bor under vale mernas herrliga kronor — man förstår honom icke. Förstå honom rått, det är smulor of sitt hjertas hem han begår, han will laga fin själs utplänade tafla. (ÅA. W.)