i E2——24 mafa, — pustade den uvplerade vrofes forn, i det han sjönk ned på soffan i fin sängkammare, — hon, som erkänner ar bon spionerat, art hon ej är att narras med och slutar med att kalla mig en gammal man. Jag skyddspatron! jag! — Nej långt från denna familj, fom jag föraftar, will jag föfa mig en mata. — Sä tänfte wär wär i fin första harm; men harmen lade sig och om morgonen war han åter ute och solade fig på Drottninggotan. Hur länge professorn wandrade fram och åter, få råfade Han slutligen bland Andra goda wänner äfwen en gammal bekant från sandsorten fom han ej vi flera år fett. Detta glada möte för. skingrade alla doftra tankar, och snart gungade wåra herrar i en droska till Blå Porten för att wid några aborrar och en buteli champagne prata om nytt och gammalt. Wännen, en gammal najor, som tagit afsked och skötte en liten egendom vå hwilfen han bodde, war äfwen ungfarl och prisade denna lott som det högsta goda i werlden. Mir professor, som icke delade hans tankar, destred detta och omtalade tillika sina missöden.