Norrländska Korrespondenten – 23 februari 1856, sida 2

Zerusalems störande buller, begaf sig Fräliaren ofta med fina Lärjungar; och, sedan han gätt öfwer bäcken och kommit in, antingen ensam eller med sit lilla sällskap, under det angenäma hägnet af olweträdens grenar; och stadsportarne woro stängda, oc intet fotste3 hördes på någondera stigen, njöt han hår af den höga och ljufwa föreningen med sin himmelske Fader. Och detta heliga umgänge gjorde detta ställe dyrbart. Det war icke för aftondaggens stilla swalka, — ehuru den mar wälkommen efter en tröts tande dag, — ej heller för det milda månffenet oc det sakta fallet af späda flingor frän de blommande träden, och bäctens sorl och aftonfäglarnes fång, — ehuru efter menniskors hån och smädelser den underdäniga skapelsens meningslösa samljud woro trefaldt wälkomna för Fråls sarens öra; utan emedan i denna eng. lighet Han och Fadren vwmworo allena till: sammans. De böner, fom här uppfiego under dessa eneliga nätter, då ingen af )ans folk war med honom, lefwa icke jwar i någon mensklig urkund; dock — vid tidens slut skall wär werld otmwif relakftigt få i skuld till dessa timmar,