Norrländska Korrespondenten – 20 februari 1856, sida 3

pekande spetsar mennistoanden framåt — mot ewigbeten. Det bör ice förundra of, ett en öfwerspänd inbillningskraft sdar sökt lemningar af arken vå Ararars topp; och i Sinais dystra ödslighet är det högtidligt skönt att ihägkomma och lätt att tro, att Jehowahs röst der har talat, Elias har oätskiljaktigt förbundit Karmels namn med fitt eget, och Mosis död måste alltid wara Pisgahs panne smycke. Jesu ord tyckas än nu dröja qwar vå Galilcens kullaar, på deras liljor, fom förbjuda sorgen för kläderna, och på des ras små fåglar, hwilka liksom sjunga: Sörf ej för morgondagen, under det hwarje gräsbewärt tufwa och doftande blomma andas ut sin sällhet. Men ehutu bimmelsk wisdom talade från Salig heternas berg, (det berg, bwarpå berges predikan, Matih. 5,6, 7 kap. holls, anses allmänt hafwa warit den höjd, som lig ger straxt norr om Tabor,) och en öf. werswinniig härlighet belyste Tavors topp, finnes det en annan Höjd, till hwil. fen ywarje Jesu Lärjunge ännu i dag och i synnerhet under hwarje Fastlagstid äterwänder med innerligare hägkomster, och hwilken han betråder med saktare