Norrländska Korrespondenten – 16 februari 1856, sida 3

ligt mycket att tacka Gud för, fom allt ifrån min wärnlösa barndom, då jag war fader. od moderlös, skickat mig så ädla menniskor att ersätra deras ställe; men derföre tänker jag äfwen ofta med wemod På Huru ensam och oförstådd jag skulle blifwa i werlden, dem förutan, — swarade Jda med en suck. Efter en paus fortfor hon: — Jag wet att far bror berättat er om mina werkliga föräldrars öden, oh jag skulle ej hafwa någonting emot att de blefwo offentliggiorde efter min död, om berättelsen fun: de rädda någon offuld eller upprätta någon fallen, — Ri talar få ofta om döden, mams fell Jda! J ungdomens doftande rofengårdar, ibland rosor och liljor förefaller mig den oblidkelige känslolöse härjaren, iom en förskräckelsens konung; men dere emot når den åldriges bleka läppar ut:ala detta namn, få år det endast säsom benämningen på en wäntad wån. — åÄfwen häruti äro wi af olika me. ningar, — swarade Ida, — ty jag bar ofta tänkt på hwad Jean Paul säger om den sista stundens ängel, hwilken wi med