Norrländska Korrespondenten – 16 februari 1856, sida 2

Undear tonernas tjusande makt kände ban sitt hjerta oemotständligt draget närmare sina tankars älskade föremäl, och musik år ju äfwen själarnes modersmål, och på detta svräf utbyta de helst känslor och ideer med hwarandra. Ebbeson, fom stundom tyckte fig finna någonting öfwerspändt och froärmande i Jdas många hantydningar på ett högre lifs tillwaro och en närmare bekantskap med det öfwersinnliga, yttrade en gång, då samtalet föll på dessa ämnen: — Wänne man ej går tingens ordning i förwäg, om man egnar så mycken tanka åt de ting, fom komma skola Wi till höra ju den andra werlden först då, når wi slutat wär bana i denna? Det är således jordlifwet, fom eger första ans spräken på wår omtanka och werfsamhet. — Jcke jå alldeles, — swarade Jda, — ty menniskan tillhör redan ifrån för delfen tvenne wertdar, oc ganska sannt äger derfore Kerndörfer: Der Mensch st ein Bärger zweyer Welter in dem srossen Gebiete der Schöpfung, und