Norrländska Korrespondenten – 16 februari 1856, sida 2

— Ack fa, — swarade Jda, — far: bror Har ju ocksä läfwat mig att plantera pwita törnrosor, snödroppar och narcisser på min graf, då jag en gång hwilar i Pet tytu djupa. — Det har jag wisst gjort; men efter naturens ordning hoppas jag få emotrta ga denna saknadens sista gärd af min Jda. — Då ylanterar jag med egna händer eterneller på grafwen, ywilka i skuggan af twoenne tärpilar skola för wandraren tolka dea ständiga soknad, jag egnar ät minnet af min far, lärare och wän, — swarade den hulda flickan, i der hon måns de sig bort för att aftorka nägra tärar. Snart pryddes en graf. — Pwems? ... Det få wi fe under fortgängen af denna berättelse. Från dessa sorgliga betraktelser öf.vers git man snart till gladare känslor wid nusikens toner, och snart omwexlade juatre-mains och sanger med Pwaran: ra, hwarwid äfwen Ebbeson ädagalade in närmare bekantskap med tonkonsien.