Norrländska Korrespondenten – 9 februari 1856, sida 3

dan ett par dagar härstädes församlade för öfwerläggning om åtskilliga gemens samma angelägenheter; hwaribland lärer förekommit ett ursprungligen af landtmår tarne i Norrland wäckt förslag, angåenDe, en petition till regeringen om lön på stat åt hrr kommissionslandtmätare men hwilken petition i sin nuwararande form icke lärer wunnit sådana sympathier att fåren welat derom förena fig. Den Blinde. J Ragunda socken af Jemtlands län, ett litet stycke från den säkallade AMmmerdån der den utfaller i Ragundaelfwen, uppå en större kulle wid stranden är ett litet enstaka torp beläget. Aboen af detta torp, mid namn Ljungberg, numera afliden, hade der nedsatt fig fom Färjekarl; men sedan en bro blef uppförd öfwer fårjefunDet, fit han befattning fom browaktare. Efter mannens död har enkan, biträdd af en fon, förestått nämnde befattning. Henna familj fom nästan ständigt lefwat i stor fattigdom, hade tillika den olyckan att deras yngre jon redan fom barn förs lorade den oskattbara gåfwan: fin syn, pwilffet förorsakade föräldrarna ide ringa sorg. Men denne man, ehuru blind, fram står lifwal säsom en ganska märkwärdig och owanlig personlighet, åtminstone för mycket egendomlig för att helt och hållet lemnas obemärkt. Hans wäsende och lif är icke lift de flestas af hans olyckslikars, hwilka i sorgen öfver tin olycka, nedstämmas till en dyster, melankolisk finnesåförfattning, framflåpande ett uselt, forgbunDet lif genom tidens långa natt och ofta warande en tunga för andra och en plås ga för fig fjdjwa. Wår olydlige blinde har deremot warit och är ännu ide alle nast fin egen hjelpare, utan han har åfwen i många år warit ett stöd för fina åldriga föräldrar och är det isynnerhet nu, efter fadrens bortgång, för fin af ålders dom brådliga moder. Henrik Ljungberg, nu 30 år gammal, wifade redan fom barn, ehuru blind, fols lenhet för flöjd. Sedan han först af fi na föräldrar utantill lär: sig katechesen och inhämtat det rödwändigaste af wår friftna troslära, började han att öfwa fig i swarfning, hwari han numera hunnit till en owanlig färdighet. Utom det att han af tråd förfärdigar de mest wälformade ljuskronor, ljusstakar, blomkrukor, dosor, rullar, burkar m. m., har han til lika lärt konsten att betsa och polera des sa pjeser med hwilken färg som erfordras, och detta allt med en sådan skicklighet, att mången swarfware med syn och ganska lång öfning ej skulle funna öfwerträffa honom. Men om detta i och för sig sjelf är förundranswärdt, huru mycket mera förwånad skulle läsaren icke blifwa om han wore i tillfälle att gora honom ett besöf på hans werkstad. Ljungberg skulle bå föra sin gåst till ett litet mörkt rum, dit nästan intet ljus intränger hwarken winter eller sommar. Der är mörkt som natten, man fer intet föremål; men Ljung: berg är hemmastadd derstädes vdy beftrij wer hwarje föremål i rummet, uppsöker SAn —