Norrländska Korrespondenten – 9 februari 1856, sida 2

williga tillbudet, och som han sjelf så gerna önskade få förlänga wistandet på ett ställe, ywilket blifvit honom så kärt, lofwade han att ej skynda med afresan. Under den följande nattens dunkel föreswäfwade honom blott en enda tan: kebild, omstrålad af skönhetens, oskuldens och kärlekens alla tjusande behag, han säg den bäde waknande och i drömmen, och denna bild war ... Jda. Följande morgon war wådret regnigt oc obehagligt, hwarföre bäde wärd och gäst deri funno ect nytt skäl till att ide ätskiljas. Den sednare, fom ännu wille fe de lockar ljusa och höra def stämmas älskade fljud, war särdeles nöjd att blif wa qwar, och prosten, som ihägkom sitt gifna gårdagslöfte, begagnade morgonqviften, innan sällskapet samlades till den frukosten, att för fin wän berätta följande: — För något öfwer tre år sedan erHöll jag från Götheborg ett bref från en person, fom uppgaf fig wara slägt till min hustru på längt häll, under hwilken