Norrländska Korrespondenten – 30 januari 1856, sida 2

heten! Det är som galläpplets swärta emot deu tyriska purpursnäckans, den döda bokstafwen emot den ewiga Iefwans de, werksamma guden. Dold of nägra buskar, säg den refans de ett ungt, fälfynt skönt fruntimmer, fom, tankfull och orörlig, betraktade en graf, på hwilfen några höstliga blommor böjde sina stänglar. Kring elt ansigte få skönt och oskuldsfullt, fom den lifliga. ste och renaste fantasi nägonsin kan före ställa fig, bredde fig ett swall af blonda lockar, fom den öfwer hufwudet löst fa: stade duken blott will hälften förmådde dölja. Stadd i en saknadofull begrund: ning, eller en böu, hwilade ett uttryck af helig andakt öfwer de rena, fina dras gen, under det läppar och kinder tycktes glöda af inre rörelse. Det lätta drar periet af en enfel men fmaffull drägt omslöt de mest platiskt fulländade former — former, sädana som till och med i den klassista delen af södern, i det ewiga Roma, höra till sällsyntheterna. Den oetagne äskädarens uppjagade inbillning gjorde honom sjelf owiss om det war en dpröm, en andesyn, eller en jordisk vwerf: