Norrländska Korrespondenten – 30 januari 1856, sida 2

mer öfwer det stilla adwar, som åsynen af förgängligherens liffärger hos honom framkallat. — Kör på farsgubbe! få att wi snart komma fram, — yttrade han bastigt till skjudsbonden. — Ja serra tre, — och satte Bläsen i fullt traf, sör att efter skjutsbönders wanliga sed med brinnande fart swånga fram på gästgifwaregärden hwilfet fur dom iaktages, äfwen om det gått aldrig så snäcklikt under wägen. Framkommen vå gården, hoppade den refande ur färs ran utan att säga ett ord och afligsna: de fig i skyndande fart upp till det på fulen belägna templet. Den syn, som bär mötte hans öga, skulle wi fåfängt förTsöka att beskrifwa, äfwen om wi egde Rafaels frönhetsåfins ne, Titians ojemförliga kolorit oc) Core reggios förmåga att harmoniskt fammanrsmälta dagrar och skuggor; ty med allt Detta, bwad äro wål de mest sköna färs ger, den ljufwaste bild på duken, emol den härliga, friska och lefwande werklig