de, dock ej ens efterfrågade hans tillstånd; ide heller wägade de fårdande stadna och tilliala Anders af fruktan för mighands ling lill följe of hans allmänt kända rån wildhet. Tredjedags morgon afgif bud till toktorn för att underrätta om den sjukes tillstånd, men detta bud hann icke bem med de nya medikamenter det mede förde förr ån den fjufe wid middagstiden shade aflidit. Anders war af allt detta bei orolig alls, utan roadefig under tiden tappert och då man mi fonter att fånge sla honom war van vå en dans, hwars nöje söferligen blef mindre tresligt genom detta fängslande, hwarwid Anders betedde fig få wildsint att flere perjener dehöfdes för att få makt med Honom, hwar: efter de måste binda honom såsom ett wildsint oskäligt djur. — Anders Ersson dömdes att för dräp äfwensom för fylleri i ena bor mista lifwet genom halshuggning, hwilfen dom, dot enår målet år af underställningsnatur, kommer att un derställas Kongl. Swea hofrätt. Hr häradshöfding Lönnerberg ledde rans sakningen med den aldrapttersta omsotg och begagnande det lämpliga tillfäslet att i warma ord lägga den närwarande menigheten på hjertat rähe ens och sjeljswåldets farliga följder. Det wore ock att önska att denna olyckliga händelse måtte öpvna ögonen på föräldrar och mälsmän för de oordningar och offit, fom få länge midt under alla sträfwanden för fprivande of folkbildning hälla en hel hor me nighet i ett råhetstillständ fom få ofördelaktigt utmärker den i hela orten. Så långe, säsom det är oss sagdt warit förs hållandet under loppet af flere pastorers embetstid — hederlige personer i öfrigt, men utan kraft och förmåga att komma tillrätta med en allmoge, fom till en stor del lefwer snart sagdt i naturtillståndet, — så länge nattwardsungdomen ej ens kunnat läsa rent i bok, lärer man och ej kunnat wänta annat än råhet och sinlighet af generation efter generation. ö Församlingens nye, råste oc ni tiske pastor har här ett mödosamt, men ock tacksamt fält att odla, ett företag, som han och lärer med kraft begynt, och un derstödd af en länsman med god wilja och urskillning, skall han oc säkerligen komma ett godt stycke till wågs, fynners ligen om socknenämnden derwid äfwen bis drager med sin makt och myndighet. — — e.L— edhe:.. ttt—. . . Uubl. D Hwarjehamnda. En wink för hustrur. Om din man, då och da, kommer bem med ett förändradt utseecnde, d. w. s. med en sorgien och tankfull min, få wise dig icke förskräckt och utbrist: Hwad fattas dig min wän? — Twinga honom ide att omtala hwad fom ligger honom vi bjertat; ban skall nog sielf göra det, om ban få finner för godt. Öfwerbor pa honom ide heller med en skur ffråmtord, utan förhäll dig stilla och lugn. Tro icke, då han stundom är sluten och tartfull, att du alllid är dertill orsaken. Lät honom gå der och ttga, tills han sicif fär lust att åter tala. Tag din bof, — — A—— —? —— ler din söm och sysselsätt dig dermed, tills ban öter får luft att wara sällskapslil: men — för allt i werlden — wisa dig derunder ide wresig ohc tyckmocken, utan wänlig oc glad. — Lit honom ale drig fe, art en fnapp eller ett band far tas i hans kläder, ty ofta har en sädan smäsak uppjagat den första stermen på ett äftenskaps himmel. Dännernagd fljorts kragar wilja aldrig vassa dem rätt, ef ter önskan: fe derföre till att din mans skjortkragar göras få wäl och ordentligt, fom möjligt; och om han ändå är mig: nöjd med dem, få bry dig ide derom, ty männerna bafwa en häfdwunnen rätt att resonera öfver förfuskade ffjortifras gar. En döende girigbuk. För kort tid sedan dog en gammal