par. Ogonblicken woro dyrbara: än fluns gades båten in mot klipporna ån ut igen. Då — ett raskt beslut, en yttersta ans strängning! Ur isbädden i båten une bröts draggen och kastades. Tog den, få war räddning möjlig; i motsatt fall, war undergången gifwen, ty båten mar fade ej mer. Det blef ett ögonblicks tostnad, ett ögonblicks ängslig förbidan! Men — draggen tog, båten såg upp; Det war en glimt af glädje; men huru komma iland? Den ena dödsaningen aflöste snabbt den andra. Hår lågo nu de, nästan förfrusna menniskorna jå nåra klippan — denna klippa, få storartadt wild i sin noturbildning, så hård och hjelplös och dock få efserlångtad! Den wilda stormen och yrsnån fortfor, kölden, war bister, och de hwassa snöflingorna! beswärade ögonen. Jsbojorna fom vm slöto de olyckliges kläder, blefwo allt tyngs re och tillsnördes allt hårdare. DÅ fom ett wåldjamt windkast och wräkte båten in mot stranden. Nu gållde det alvars sammare ån förut — lif eller död. (Forts.) Gränsefrågan i Finnmarken. (Forts. fr. No 6.) Genom den i Strömstad den 2 Okt. (21 Sept.) 1751 emellan Swerige och Danmark afslutade grånferealeringstraf: tat, stadfästades formligen detta, sedan urminnes tid beftående förhållande, 10:de . af den första af de wid nämnde trafs tat fogade codiciller bestämmer nemligen bland annat: Aldenftund Lapparne behöfwa bägge Rkenas land, Stal det dem wara tillåtit Höst och Wär, at ftotta med deras Renhjordar öfwer Gräntsen in uti et annat Rife, och hädanefter som tillförena lika med landets undersåtare få betjena sig af Lind och strand till underhåll för sig och sina djur, då de wänligen skola emottaaas, beskyddas och hjelpas till rätta. äfwen uli Krigstider, hwilka uti Lappe wäsendet aldeles ingen förändring skola göra och allraminst skola de främmaude Lappar wara erponerade för plundring eller något slags twång eller öfwerwåld, utan alltid blifwa såsom egna undersäter ansedde, på hwilken jord de då sig såsom främmande uppehålla. Under hela den tid, Finland war för enadt med Swerige, tjenade denna trafs ö tat till rättesnöre för de båda folkens g mensamma förhållanden, och äfwen sedan det afträddes, har Swerige erkänt trafta tens bestämmelser såsom tillämpliga i afseende å förhållandena emcllan swenska Lapvmarken och norska Finmarken. Oderäknadt dessa i Norge och Finland wistande nomadstammar, uppehåller fig i de såkallade Feleds-viftrifterna, bHeläg na gränsen emellan norska Finmarken och ryska guvernementet Archangel, ännu en annan dylik stam, hwilken i likhet med sjelfwa landsträckan, betraktades säsom ge mensam för Norge och Ryssland. Genom fonventionen emellan dessa riken af den 14 (2) Maj 1526 upphörde lilwäl detta förhållande, och Foledsdiftriften delades båda makterna emellan. Till förmån för de ryska lapparne öfwerenskom man då att den rätt till idkande af siske wid Norges kuster. hwilken ditmtills warit dem, såsom bosatte i de omtalade Felleds-distrikten, medgifwen, skulle ytterligare uns der 6 år få af dem tillgodonjutas, hwars efter äfwen denna rättighet, likasom alla öfriga, med ett enda obetydligt undantag genom protokollet i S:t Petersburg af ven 18 (6) Aug. 1834 formligen uppe häfdes. Der finnes således i dessa nordliga trakter få wäl finska lappar, hwilkas rått att deltaga i fisket wid Norges Ffuster war bestämd genom 1741 årstraktat som ryska lappar, hwilkas motswarande rättigheter upphörde på grund af 1834 års protokoll. Under de förhandlingar, fom 1832 och följande år egde rum i Wadsse, för ords nandet af aränscförhällandena emellan