Norrländska Korrespondenten – 23 januari 1856, sida 2

— Ack ditt englafär! Du har ide gjor något ondt?! Wet dä, att i Gamlepor. sitter mången med black om benet, fom stulle funna anses fom helgon emot dig, Dersöre att de arma djeflarne der, några gånger råkat tillegna sig af nästans till. hörigbeter, broad ve anset: fig behöfwa, (tanste endoast till några rilsdalers wärde sammanrafnadt), hafwa de förlorat fin frihet. Hwad will dock deras brott föga emot dina? — Jag tänner dig nog, och åf: wen några af dem, hwilkas hela lif du, som en giftig huggorm, förgiftat. — Minns du Christine, Du? Den lifliga flickan med de bruna ögonen, fom du sä liftigt lockade ifrån fin fäftman och före förde? ... Jag war just den, fom ål: skade flijkan, och hon älskade mig tillbas ta; men då fom du emellan. och allt blef snart annorlunda. J förtwiflan häröf wer war jag på wägen att ända mitt lif, på samma fått fom nu du, din fjelfe spilling, bade ämnat, eller oc att fe ditt hjertblod rinna; men fom jag ändå hyste någon afsty och fruktan för att bli en ychocteå eldbrand, och jag derjemte une der det hämnden kokade fom mest, ide träffade tig, få blef lycktigtwis hwarken