Norrländska Korrespondenten – 19 januari 1856, sida 3

förswann äfwen förförarens fiåa tid flykt. Jcke längt derefter sägs, tid efter ans nan, en enslig, sorgjen wandraxe wälja de aflägsnaste åt elfsidan til belägna Råls len för fina Promenader, Han tycktes synbarligen undwika att möta någon, och aldrig war det för nägon möjligt att med honom få inlåta fig i samtal. Det war sent en mörk afton i Mars, då jams me wandrare begaf sig bortåt det f. k. S:t Eriks Hörn. Dagjemningsstormen rasade och wägorna slogo wildt emot den ödsliga stranden. Himlen war grå och mulen, och ej en enda stjerna syntes till. Sedan nattwandroren en stund wankat af och an, plägad af fit waknande fams wete och dragen hit och dit af twenne mot bwarandra stridande makter, tycktes ban lifsom wilja lemna sitt qwalda bjerta luft, i det han utropade: — mitt bes slut är fattadt! hwarföre längre fram: släpa ett uselt, glädjelöst och föraktadt lif? .... min sol är nedgången .... den oändliga natten stundar . . . blott ett enda. spräng, och — wägornas brus blir min dödssäng ... Kunde jag blott