Norrländska Korrespondenten – 12 januari 1856, sida 2

Article Image
fall haswa förbisett författningens syfte, att neml. öfwerflytta bewisningskraften från den renskrifna hufwudboken till den ursprungliga konseptnoteringen, som af Författningen benämnes Dagbok, men hits tills i wanlig affärsstil kallats Kladd et ler Memorial. En sådan öfwerflyttning har den juridiska konseqvensens skäl för fig, enär i alla öfriga fall originalffriften år den som har vitsord. Författnins gens stadganden om Dagboken, anse wi derföre utgångna från en riktig grundsats om de ock de i wissa fall kunnat wara enklare och mindre minutiösa. Föreffriften om den i Författningen få lallade Fu ventarieboken afser att åstadkomma en år skädlig öfwersigt af rörelseidkarens ftåll ning; men det anbefallda sättet härför är så olikt all bokföringscoutume och röjer en hos lagstiftare alldeles oförlätlig obe kantskap med det behandlade ämnet, såwäl fom förbiseende af en bland de enflafte reglor för all lagstiftning, att endast för restrifwa hwad fom bör göras, ide huru det skall werkställas. Det hade uti hithö rande fall warit nog att stadga, det hwarje rörelseidkare, fom det åligger att föra ocdentliga handelsböcker, Fall årligen i desamma intryda en fullständig, äskädlig och till förlitlig öfwersigt af fin ställnng. Rö rande föreskriften om Brefboken åter, få enär en dylik för att wara bewisande bör utgöra en trogen kopia af det skrifna brefwet, kan sättet för dess förande icke wara mera än ett; en brefbok, som blott upptager brefwens hufwudinnehåll, kan wål göra samma nytta såsom hjelpreda för minnet, men ide såsom bewisningsmedel; men i sednare fallet har Författningen likwäl underlåtit föreskrifwa någon bewisning på brefwets werkliga affåndane de, nägot fom på enkelt fått ide fan åstadkommas annorlunda än genom hål lande af postbok, hwilket dock ide är uttrydligen anbefaldt. Swåraste anmärkningen mot brefboken är likwäl att dess förande ålägges en mängd rörelseidkare, hwilkas tid och omständigheter nästan omöjligen medgifwa det. Detsamma kan ock sägas om bofföringen i dess helhet, som älägges ärwen handtwerkare, så snart de arbeta för afsalu och icke blott på beställning, hwilket will säga nästan detsamma som alla handtwerkare, ty det är klart att om beställningarne tillfälligtwis tryta måfte man för att icke wara sysslolös arbeta på spekulation. Deremot äro en mängd id: kare af rörelse till wida större omfång, hwaribland den ofwannämnde insändaren erempelwis ifrågasätter bränwinsbrännare, frikallade från bemälde syldinhet. Til sist stadgar författningen att den som icke iafttagit dessa föreskrifter skall i händelse af konkurs betraktas fom wärdslös gäl denär. På en gång alltför strängt och röjande en alltför egenkär tro på ofelbar heten i de gifna föreskrifterna. Hade det ide warit nog att wid sådant fall under kasta andra bokföringsmethoder domarens pröfning? Slutomdömet öfwer denna författning år att den i det närmaste år omöjlig att efterlefwa, och de flesta affärsmän, wi hört yttra fig öfwer densamma, hafwa

12 januari 1856, sida 2

Thumbnail