Norrländska Korrespondenten – 9 januari 1856, sida 2

lighet, som här fanns, hade Anna aldri; föreställt fig, men det oaktadt fästade hor föga uppmärksamhet derwid. Hennec tankar funde blott ett ögonblick lemne fadern; ur all den glans, som här möt te barnets öga, fördes helt naturligt hen nes tankar genast äter till det dystra fän gelset, fom war målet för hennes länga wandring. Landshöfdingen, som noga och till er början ide utan misstroende förhörde bar. net, — enär erfarenheten ofta wisat, at nog försigtigbet aldrig fan iaktagas I affeende på fängars umgänge med den yttre werlden, hade snart reda på Mns nas förhållanden: och) med detsamma förs swann också misstroendet. Från början till slut lände han nemligen fångens olycfor, dem han i korthet berättade för sin fru, med den päföljd att, när han slutat, ingenderas ögon woro torra. Nu dröjde det ej länge innan Anna, ätföljd af en bland husets tjenare, äter war på wäg till fängelset, dit bon denna gången utan swärighet inkom. Ett från landshöfdingen medfördt bewis öpp: nade äfwen faderns cell. — — —