Norrländska Korrespondenten – 9 januari 1856, sida 2

Då han uppkommit i farstun och wille öppna en af döcrorne till boningsrummen, befanns densamma wåza tilläst inifrån, och en fruntimmersröst hördes fräga: upwem år det? U Jo, mamma, det år Arel! Nej, junker, ännu slipper du inte in, återtog den wänliga rösten inifrån. Det är inte af nyfikenhet jag fom mer, mamma, för jag wet nog ändä hwad mamma gör, utan det är eu liten flicka fom will tala med pappa. Dörren öppnades, och landshöfdingens eget tankfulla och wänliga ansigte wisade sig för de begge barnen. Axel berättade nu i fin tur hwad hun wisste om flickans ärende och slutade: Hon får ju komma in til fin far, pappa, får hon inte det ? Tillätelsen war likwäl ide få snart gifwen fom gossen wäntat. Landshöjdingen lät flickan följa sig in uti det hemlighetsfulla rummet, dit Arel icke ens ifrägasatte att inkomma. En fådan herr: