Norrländska Korrespondenten – 2 januari 1856, sida 3

Flickan tycktes wara hans skyddsengel, bössan äter bans lekkamrat. Nära en timma hade de: warit alldeles tyst i flugan; ten siuka hustrun tycktes sofwa, men hastigt, utan märfbar an ledning för de öfriga inwånarne, sträcker hunden hufwudet mot fönstret, spetsar öronen och låter böra eft långt morranDe, fom slutar med några gälla skall. Mattis, fom genast förstod att någon främmande fanns utanför fönitret, höll på att närma sig detta, Då en derigenom inkastad sten susar förbi hans hufwud och trässar andra wäggen öfwer hastruns bädd, dit den neofaller. Hustrun, som bäraf wäckes och i förskräckelsen will svringa upp från fången, dignar maftlos til golfwet, och då mannen ämnar fig til hennes bjelp, träffas han af en på fame ma fått infommande fien. En mängd flag däna derefter mot stugans dörr, fom häller på att sprängas. Mattis, nu ur tom fig af förtwiflan, nedtager bössan, fom år laddad, och genom dct fönder: slagna fönstret uppmanar wäldswerkarne att aflägsna sig, hotande att i annat fall ffjuta på dem. Då wilda skri och hor