Norrländska Korrespondenten – 2 januari 1856, sida 2

Äg nej, mor Elna, swarade flickan, om jag, springer, fi häller jag mig nog Warm. Springer, upprevade hustrun, ja, det år just godt att springa med tunga tvåffor i ett qwarters hög snö, och det halfannan mil fom wi ha till staden! DD få fan det händz att någon lår ter mig få åfa, tillade barnet förtröstansfullt. Fo, det wore just rätta sättet att bli förtrufen, återtog mor Elna allt mera ifrigt, i anledning af flickans motfägelfer; fitta stilla i denna olyckliga kölden, då man fom du, stackars barn, endast har en gammal utfliten fjol på fin fat. tiga fropp! Mej! säger jag, bli du hems ma eller wänta med din wandring åts minstone tills det blir menskligt wäder. Som detta snarare lät som ett förbud än en blott uppmaning, den der likwäl lemnede flickan walet fritt, lät denna sitt arbete falla och gömde snyftande sitt bles ka och magra anfigtajuti halmbädden, på bwilfen hon fatt.