Norrländska Korrespondenten – 29 december 1855, sida 2

De följde alltså beständigt med, och detta war händelsen en dag, då Oskar hade gätt för att fe td barnet, som brut:it armen af fia, medan Fichn er, hans hur stru och ålsta döttrar Arbetade i den hårs da jorden, få act swetten sackade frän de. ras ansigte. Hulda stod va waft föratt genast funna underrätta fadren, om hon märkte nägot misstänkt. Plötsligt stötte Fichtner spaden med kraft i jorder. — Hwilfet handlif! — utrovade han hästigt. — Nu har jag ändteligen dufe wit ledsen derwid. Likna wi icke Hårace literna, dä de efter den badoloniska fån. genskapen änyo uppbyggde fitt tempel och hälften af dem måste wara bewäpnade för att funna jaga fienden på flyften, medan de andra murade? OM hwem answarar oss för, att ide eu mördande fula från långt häll utblåser wårt lif, fom om det wore ett ljud? år lifwet icke mer än maten och kroppen mer än fläderna? frågar jag. — Kom, bars, låtom oss gå hem och i morgon wända ryggen till den trakt, der man icke mera är säler till sitt If. Med dessa ord tog Fichtner fin wid sidan liggande laddade bössa och gid med tora steg mot farmen. Det war, som om Fichtners goda ande ade ingifwit honom detta beslnt; ty då )an fom fram till fin botad, fit han till in stora fasa fe, huru rök steg upp frän rätaket. Ett ögonkast war stillräckligt för