Norrländska Korrespondenten – 5 december 1855, sida 2

sjösjukan; blef fom ett lik, med blå fivime mor under de infallna ögonen läg han nåra döden i sin foj utan att funna hjelva fig sjelf; dock fom intet enda flagane de ljud öfwer hans läppar och blott ett tyst pustande då oc då tillkånnagaf, hus ru mycket han led. Denna tåliga undergifwenhet wäckte Fichtners medlidande, och han lemnade Honom derför allt det biständ, ban kunde lemna; men få snart den sjuke började befinna fig bättre, drog ban fig åter med föld tillbaka från honom; ty då hang familj nu likaledes började komma fig före och följaftligen kunde lägga märke till den omwärdnad, han wisade den stäggige främlingen, få fruktade han, att de skulle anse honom swag oc karakterslös, om han ej äfwen nu wisade sig lika hård som wanligt. En förfärlig slorm utbröt. Luckorna stängdes. Passagerarne inspärrades uns der däcket, och nägra få lampor sporedo ett swagt sken i det der nere herrskade mörlret. Winden tjöt och hwen i tackel och täg,