regnet störtade I strömmar ned på däcket, böljorna bröto fig med häftigt braf mot skepvets sidor och det knakade och braka. de i de grofwa bjelkarna. Fichtner, som betänkte, att blott nägra få bräder och plankor skiljde honom från döden, trodre sig höra dess warnande röjt, och för att stingra fin fruktan fördjupade ban fig i nåturhistoriska betraftelser. — Hafwet fall, — fade han, — vå mänga ställen wara en mil, en Het mil djup. Om skeppet går til botten med oss, få skola wi ouppbörligt sjunka i twå hela timmar och falla så djupt, fom hundrade fyrtorn äro höga, innan wi hins na till hafwets botten. Jngen graf på jorden är få djup! Hemma skulle den på sin böjd hafwa warit tre alnar djup och smyckad med gräåsswäl, blommor od) mins nesstenar, under det att hafwets förfårliga widunder här skola leka med wåra liflösa froppar. Jag är ytterst ler sen åt sjöresan. Hwad jag trodde mig undfl. genom att lemna Europa, neml. fom munismen, gemenskapen med den räa