Norrländska Korrespondenten – 1 december 1855, sida 3

— Här är frid! — sade han, i det han betraktade dödens siumma siancbil der, de swarta forsen och de hwita gras stenarne. — Här är mig godt att wara. Frän ett sådant ställe äro republifanerna och orostiftarena bannlysta. Gud gif we iag wore dödgräfware, så behöfde jag ej att wandra ut. Han lade fina bäda händer mor frydan på läppen och lutade ansigtet mot hån derna, Plötsligen kände Han fina hius der beröras af en mjuk ock warm hand. Han fig upp och fif fe fin dotter Helena, fom med rörd stämma och med tårar i ögonen fade: — Pappa, funna wi ej stadna qwar i wärt fädernesland? Allt fan ju ån. nu blifwa godt och lugnt. Den gode Guden wänder nog allt till det bästa. — Det är för sent, — sade Fichtner och skafade på hufvudet men i en omanligt saktmodig ton. — Hwad skulle wäl folk säga om jag nu stadnade qwar, sedan jag lemnat mitt embete och sält wärt bus och lösdo? Dessutom tror jag