Norrländska Korrespondenten – 17 november 1855, sida 3

ansatt deraf ett dygn härefter — Gud wet, hur gerna jag då skulle lägga mig ned och bedja, att få dö. Det är för en annan som jag anropar edert bistäad, herre. Jag kan blifwa wansinnig att bedja derom för honom jag tror, jag är det; men, natt efter natt, under de län: ga förskräckliga timmarne af waka och gråt, har den tanken stätt liflig för min själ; och, ehuru äfwen jag inser Hoppe lösheten, att mensklig hielp skulle lunna gagna honom, ko nmer dock blotta före ställningen, att utan den lägga honom i grafwen, mitt blod att stelna! — DÅ en rysning, fådan fom läkaren wäl wisste, att förställningen ej kunde frambringa, skakade den talandes gestalt. Det läg i denna qwinnas sätt ett förtwifladt allwar, som trängde till den unge mannens hjerta. Han war ung sut yrke, och af det elände, som dagligen framställes för def medlemmars ögon, hade han ej ännu warit wittne till nox mycket, för att hafwa blifwit jemförelse wis känslolös wid menskligt lidande. — Om, — fade han, i det han ha