Norrländska Korrespondenten – 17 november 1855, sida 2

ehuru läkaren kände, att ögonen under slöjan woro fästade vå honom, stod han alldeles orörlig od tillkännagaf ej genom en enda ätbörd det ringaste medwetande af, att han wändt sig åt benne. — Snffar ni rådfråga mig? — frägade han med någon twekan, hållande dörren öppen. Den öppnades inåt, och derföre förändrades ej härigenom gestal tens stållning, hwilken ännu qwarstod orörlig på samma fläck. Qwinnan böjs de odetydligt sitt hufwud, till tecken af bifall. — War få god och fig in, — fade läkaren, Gestalten rörde fig ett steg frame åt, och derpå, i det hon wånde hufmus det i rigtning mot gosfen, tocktes hon till denna oändliga förskräckelse rweka. — Lemna rummet, Thomas, — sade den unge mannen, wändande sig till gosfen, hwars stora, runda ögon blifwit utspända til fin yttersta widd under dets ta korta samtal. — Drag för gardinen, och stäng dörren. Gossen drog ett grönt förhänge öf