Norrländska Korrespondenten – 17 november 1855, sida 2

A —— --c — Ett fruntimmer, herre, ett fruntimmer, — hwiskade gossen, wäckande fin herre med en ruskning. — gwilket fruntimmer? — ropade wår wän, störtande upp, och ej alldeles safer, att hans dröm war en illusion, och halft wäntande, att det skulle wara Rosa sjelf. — Hwilket fruntimmer? Hwar? — Der, herre, — swarade gossen pekande på glasdörren, som ledde till laboratoriet, med ett uttryck af förffråce felse, fom den ganska owanliga företeelse fen af en fund mäste hafwa warit egnad att uppwäcka. väfaren säg åt dörren och studsade ett ögonblick, då han warsedlef fin owmåntade besökares utseende. Det war en owanligt lång qwinna, klädd i djup sorg oc stående få nära intill dörren, att hennes ansigte nästan berörde glaset. Den öfre delen af hennes person war sorgfälligt inswert i en sswart shawl, oc) ansigtet betäcktes af en tjock, swart slöja. Hon stod fullkomligt rak — hennes gestalt war utslräckt till fin fulla Höjd, och