Norrländska Korrespondenten – 10 november 1855, sida 2

kande handen åt en och annan person och lemnande ett hopwiket papper, utan fändt innehåll, men hwilket förmodades wara någon Tidning eller annan fmår strift; hwarjemte anmärktes, att Nords lund sålunda åstadkommit förargelse i församlingen, fom nu war fom bålt ber redd till uppmärksamhet och andäktigt åhörande af predikan den han sades förs akta. Och önskades allwarligt att pre sterskapet eller pastorsembetet, om oc der. till skulle behöfwas kyrkoråd och anmär lan på högre ort, måtte alvarfamt före hålla Nordlund hands mot ordning och skick uppenbart stridande förfarande, på det församlingen måtte befriad från hang och wederlikars oanständigheter och mans wördigheter i Guds hus. S. 8. Lifaledes klagades deröfwer, att den kringstrykande bundtmakaren Hejdenberg fom åtskilliga gänger tillförene hällit fammankomster, — äfwen nattliga, — hos bonden Aron Blomqwist i Åkerby, åter helt nyligen warit der i famma ärende. Imellertid ansågs det wara illa bestäldt, att slika personer få oförhindradt och os näpst bedrifwa sitt olofliga yrke eller sielftag hwarigenom icke allenast barn och ungdom, såsom mindre kunnige och mins bre förmögne att bedömma orsaker och wertningar, utan äfwen äldre folk, fom borde ega mera förstånd och eftertanka samt mera aktning och tillgifwenhet för all mensklig ordning för Herrans skull, föranledas och tillwänjas att anse och utropa ett sådant förfarande för rätt och tillbörligt samt öfwerträffande det gamla goda sättet för husandakt, upplysning och uppbyggelse. Kunna och wilja ide and liga och werldsliga myndigheter fammwerka till nödig och nyttig hejd emot parti ets och isynnerhet def anförares frame farter, få torde hela folket snart eller doc sluteligen nödgas böja fig derunder, samt se lagen och laga ordningar upplossade. — På tillfrågan om någon eller några af stämmoförsamlingen tydte om eller hyllade omberörde förfaranden o. m. d. följde blott flera nej till swar, samt i öfrigt allmän lydnad. Och i afseende på wederbörandes fyrfogång swarades, att derwid just ide war något att i allmäns het anmärka; men att flere eller färre af partiet tidt och ofta wäckt uppmårffams het och stört andakten genom inbördes nickningar, hwiskningar, föraktliga miner och wridna åtbörder, så att förargelsen stundom warit större af deras närwaro ån om de warit borta från Guds husg. (Jnsandt.) — I N:o 42 af Friskytten läses föl jande: Nya handboksförslaget förkastadt äfwen af läsare. Som bekant är, har det funnits blott tt enda skäl, fom med något förnuft funiat framställas till förklaring och urfful—