Norrländska Korrespondenten – 7 november 1855, sida 3

ger, mulatt eller slaf! — fado Murillo med helig ifwer. — Alla äro menniskor och säsom sådane lika i hans ögon; hwi skulle det wara annorlunda inför mig? — Men dessa gerrar? — fade Scbastian, skyggt blickande på de omfringflå: ende. — Wi skola alla glädja oss öfwer att hafwa en sådan kamrat, — war det ens stämmiga swaret. — Och jag, att kalla dig min broder, — tillade Gaspar, tryckande Sebastians hand. — Wål talat, min fon, — fade Mus rillo. Och wändande sig till den unge mulatten, tillade han: — Min fon fallas de dig fin broder, Sebaftian; få måfte wäl jag wara din Fader. Lycklige Mus rillo! Jag har gjort något större ån må lat taflor, jag har bildat en målare! ty ditt namn skall i förening med mitt fom ma till efterwerlden, och din berömmelse skall sätta kronan på mitt rykte. Jag skall känna mig lycklig, om man en gång