Nagra LVappars äfweutyr. En strandlapp i Carlö socken, Ole Josejsson Sörström jemte dess son och en tredje perfon, utstodo för några år sedan i Finnmarken ett swårt missöde. De ha de rest till Finnmarken för att söka sin lycka med jagt och uppehållo fig mid Ju li månads slut på Sandin och i dess grannskap, för att söka efter utter. Ute tröttade af arbete landade de on dag wid en holme i Blockfsorden för att hwila fig. De kunde ej uppdraga båten på land, emedan stranden war alltför brant, man trodde den fåfert förtöjd derigenom, att de förde draggen i land och läto def ena tlo gripa ned i en remna af berget. Men medan de sofwo, spelade winden dem ett betänkligt spratt derigenom att den gick öf wer till en annan kant hwarigenom båten wände sig och oraggens kio lestes ur bergsremnan. J detsamma båten plumfade i sjön, waknade männerna, men res ban hade båten aflägsnat fig från land, och de måste med förskräckelse äskåda hus vu han allt mer och mer aflägsnade fig, samt slutligen dref in uti en liten lugn bugt på en gent emot och på ett par bösshåll belägen holme. Holmen på hwiltien de befunno fig, war obebodd, simma tunde de ide och matsäcken, fom de just efter fömnen ämnade anlita, befann fig i båten. Deras stållning war således ganska betänklig, fi mycket mer, fom den. obebodda holmen ide war någon Robin fon Crusoes ö, ty der funnos hwarken frufter, tråd eller willebräd. De tröstade sig likwäl i början med tanken att snart få sigte på någon farkest fom funde rädda dem ur förlägenheten, och frilla: be i början fin hunger med fyra fom wärte på stranden. Men efter ett par dagars fäfäng wåntan, och allt hårdare ansatte af hungern, hwilken war få mycket plågsammare, som de tydligen kunde ursflja matpåsarne i båten, började de att anstränga sin uppsinningsförmäga att rädda sig. J denna afsigt samlade de enbuskar, som till stor mängd, men blott eu halfalns Höjd, wärte på stranben, och gjorde af dem stora bundtar för att medj deras tillhjelp färja fig öfver Ftiu holmen, der båten låg. Den ene af dem efter den andre gjorda dermed, då winden få fogade fig, försök men en-bundtarne wille ite bärå. Sedan sålunda några dagar förflutit oh allt syrgräs under tiden blifwit förtärdt, afmattades de få att alla widare försöf öfwerstego deras krafter, och de ansågo sin undergäng oundwiklig. Det war nu tionde dagen efter deras olyckliga fången skap på denna holme, då Ole Josefsson ytterligare utmattad, föll i en dödlik dwala, få att de öfriga ansågo honom för död. Sonen släpade fig då upp på en närbelägen höjd; framtog fin bönbok och bad innerligt, att Gud måtte förläna honom styrka att gå fin sista stund tid möte, eller om få wore Hans wilja, frål fa honom från den död hans fader fans nolikt redan lidit. Derpå såg han än en gång utåt sjön och upptädte — hwilken glädje; en föga aflägsen båt. Hans glå djerop wäckte till och med fadren ur dödsslummern, alla ansträngde nu fina frafter, för att med ett gemensamt skri wåcka båtfolkets uppmärksamhet. Ehuru de ras frafter woro nog swaga, tycktes ljudet lilwäl wara nog starkt, för att fun na nå båten, och förskräckelsen blef derför re få mycket större, når de sågo denna mwäånda och med ökad fart aflägsna fig. J största fart ilade de nu till yitersta strandens punkt, och sökte medelst rop och tilltal, dels på norska, dels på lappska wäcka de i båten warande perfoners med lidande. Desse wände werkligen åter och lade genast till wid holmen, samt lemnas be de olycklige allt bistånd. De hade rått wäl hört det första tillropet, men trodde fullt och fast, att det fom från Drauen (ett elakt sjörä), fom grasserade på nämns da holme. — — — —