wrå, dit allas ögon riftades; det war den gamle negren, som gret öfwerljudt. — Ri är fri, Gomes! — fade Murillo, räckande honom fin hand. — Fri, för att hela mitt lif tjena er, mästare! — swarade Gomez, fallande till hans fötter. — O, min mästare! min huldrike mås stare! — war allt, hwad Sebastian för rörelse förmådde säga. — Sebastian, — fade Murillo mäns dande sig till honom, — Din pensel har wittnat, hwilken färdighet du besitter; din begäran wittnar om, att ditt hjers ta är mäktigt af warm och djup känsla, och båda i förening bilda den fullända de konstnärn. Redan i das upptager jag dig bland mina elevers antal. — Er elev? Ad nej, det är för mycket! — ropade Sebastian. — Jag, son af en neger — en mulatt — en slaf, — er lärjunge! — Jnför Gud gifwes det ingen Nee