Norrländska Korrespondenten – 3 november 1855, sida 2

Emedlertid war solen uppgången och dess genom atelierens fönster inbrytande strålat belyste med sitt glänsande sken allt rundt omfring; men Sebastian, helt och hållet fördjupad i sitt arbete, märfte vet ide. Han glömde allt, — den frame skridande tiden — sitt hårda slafweri — de tjugo prygel, som wäntade honom. Hänförd af konstens genius, fig den uns ge konsinären endast Jungfruns anlete med sitt ljufwa, milda leende, — han war icke längre slaf, — han war fri, — der fanns intet slafweri uti den berrlis ga werld, i hwilken han lefde. Plötsdligt hördes bullret af kommande steg; ljudet af wälbekanta röster ryckte honom ifrån fin himmelsfärd tillbaka till jorden, der han blott war en slaf. Sebastian kände, utan att wända sig om, att Murillo oc) hans elever stodo bakom honom. Öfwerraskad oc förwirrad hade han ide nog fattning att kunna urfåfta fig eller mod att fly undan. Han önstade, att golfwet i atelieren, måtte öppna sig och uppsluka honom. Men fruktlös war hans önskan; der sati den arme gossen med paletten i ena och