Norrländska Korrespondenten – 3 november 1855, sida 2

sende gänger hellre slafpiskan — — hellre döden, om det så mäste wara! Men detta hufwud lefwer, — andas — talar. Om jag utplånade det, få skulle def blod fä terligen rinna; det wore ett mord. Nej, jag will hellre fulleorda det. Knappt hade han sagt dessa ord, förr än också paletten befanns i Sebastians händer; färgerna blandades, och gossea fatt wid arbetet. — Och likwäl mäste jag utplåna det; det blir nog tid dertill, innan mästaren stiger upp och eleverna komma, — sade han wid sig sjelf. — Hennes här är icke nog luftigt — det ligger deri nägot tungt — det behöfs en finare pensel — här måste wara skuggor, detta drag är allt: för markeradt — det gör hennes utfes ende gammalt — Jungfrun måfte bedja — hennes läppar måste wara batföpp: nade, — så, — nu är det riktigt! Men drömmer jag, förekommer det mig icke, fom om hon andades? — äro ide hen: nes ögon fästade vå mig? Jag tyckte mig höra en suck under slöjan, fom faller öfwer hennes skuldror. — Ad, ywad hon ser skön och helig ut!