Norrländska Korrespondenten – 31 oktober 1855, sida 2

ssamma ton, hwarmed hansuttalat ordet slaf och begynte derpå städazatelicren. Då natten öfwerraskade honom wid dets ta arbete, tånde han en lampa och i det ban fåg fig zomkring med en blid af ängslig oro för att försäkra sig om, att han werkligen war allena, närmade han fig Villavicemios staffli; men då han betraktade madonnas hufwud, det på ett så underbart sätt framkallade, lifwades de matta och tunga ögonen, de tröga ansigtsdragen, hans hela kropp fick sin orientaliska spänstighet åter oc, mumlans de mellan tänderna: — Mästaren fade: jag stulle önska att hafwa gjort det! — tycktes han försjunken i helig hänryckning. Länge stod han der orörlig, då en hand lades på hans arm, och få långt boct tycktes hans tankar och känslor hafwa ryckt honom med sig, att han uppgaf ett häftigt rop af förskräckelse. — Sebastian! — sade en mild röst. — ÅÅr det ni, fader? — fade Sebaftian, blickande upp på en gammal lång neger, fom stod framför honom. — Hwad gör du här, min fom?