Norrländska Korrespondenten – 31 oktober 1855, sida 2

Sebastian med en få upprigtig blid, ati en hwar, fom hörde det, måte sätta tro till sanning af hans utsago. — Ty jag är ju blott en apa, en pavegoja; — han höll ett ögonblick inne, sedan forts for han, — eller en slaf! — och dessa ord beledsagades af ett så djupt uttryck af smärta, att ingen af eleverna, huru upprymda, tanklösa oc) despotiska de annars woro, kunde höra dem utan rorelse. — Hwad du är för en narraftig pojke, Sedastian! — fade Pietro, wänligt nys pande honom i öronen. — Adieu, Ses bastian; tag reda på Zombi, eler oc får din rygg betala det. — Skaffa rätt på Zombi, eller och får din rygg betala det, — upprepade eleverna i det de lemnade ateliern. — Adieu, Sebastian; lyda til; min compliment för Zombi! — Zombi, Zombi! — upprepade Ses bastian, blickande efter den fifte, fom lemnade atelieren. — Skola dä desse bristne aldrig lära sig medlidande? Sebastian frampressade dessa ord i