Norrländska Korrespondenten – 24 oktober 1855, sida 3

— Sebastian, Sebastian, Sebastian! Wid detta hundrade gånger upprepas de rop af eleverna, skyndade en liten stadars mulatt in atelicren. — Hår är jag, mina herrar, — fade hon bäfwande. — Sebastian, lite u) duk! — sade den enc; — Sebastian, olja! — ropade en annan; — Sebastian, min palett! — Sebastian, rif mig lite gult; — Och lite skarlakansrödt ät mig — sade en annan; — lite gulockra åt mig, — fade en sjette. — Kom hit, Sedastian! fort, fort! Under fäfängt bemödande art efterfomma alla dessa önskningar oc befallningar sprang den lille stackars mulatten från den ene till den andre och emottogs of alla med knuffar, då han ej förmår de betjena dem alla på en gång. DÖ Hdwad står på? Man skulle tro, att atelieren stode i lågor! — Dessa i allr warlig ton uttalade ord bragte alla till tystnad, i det en hwar bugade sig för den inträdande. (Forts.)