— Och sen här på min duk, — sade Dacosta. — Hos mig har blifwit måladt ett barn, som wisst icke är illa. Sen; dock det är tid, att wi göra en ända häruppå, skämtet börjar bli utnött. — — Zombi! — mumlade Gomez. — J sanning, är det Zombi, fom gör alla dessa hufwuden, dem wi hwarje morgon finna på wåra taffor, — fade Villavicemio, — få kunde han också, enär han blandar sig i allt, ha den godheten att måla Jungfruns hufwud på mitt Nedtagande af Korfet. Det will ite lyckas mig att gifwa henne det uttryd, fom Guds Moder bör hafwa. Nu i åts ta dagar har jag hwarje gång utplånat det hufwud, jag målat. — Under dessa ord hade Villavicemio likgiltig gått bort till sitt staffli. Plöts. ligt uppgaf han ett skri och blef stäende orörlig. — Sen på Villavicemio, wänner, — ropade Pedro, — ban har blifmit förs wandlad i en bildsiod! — Då han fortfor att wara stum, uppe stego alla från sina stolar och närmade