— swarade Autolinez, — efter du glömt, att wi gingo derifrån alla på en gång? — — Gomez, har någon warit i i atelies ren, — fedan wi lemnade den? — frå: gade Tobar, blickande på staffliet. — D der har Zombi åter warit framme, — sade Gomez med alla tecken till oro och förskräckelse. — Zombi, Zombi! — ropade Suarez förargad. — Kunde jag så fatt i er Zombi, få skulle jag lära honom att frå mig til swars. Mina Herrar, det är ett mindre passande skämt, J drifwen med mig; jag rengör min palett wida omsorgsfullare än ni, och nu är den äter få nersmord, fom om jag nyss hade bes gagnat den. — ö — Håll, här är ett hufwud i hörnet af min duk, — fade Suares, stående framför sitt staffli. — Det är ett portrait af Canonicus Jssenb), — utropade Cordova. — Sen, mina wänner, sen! — — Huru träffande! hwilken likhet! det är i sanning uttrycksfullt! — ljöd det från alla sidor.